Träffade Kalle B. i tunnelbanan. Berättade att jag letar efter en tjej som inte finns. »Det är väl det man alltid gör, om man inte redan har någon« blev kommentaren.
Kväll. Värre nu än för några timmar sedan. Rätt sorglig nu. Inte särskilt behövd. Saknar sammanhang. Inte riktigt så låg att man börjar fundera över hur lång tid det skulle ta att bli hittad om man bröt nacken i duschen, men ändå. (Gissar på allt från ett par dagar till ett par tre veckor förresten; mina föräldrar skulle absolut börja undra efter ett par veckor.)
Intressant med folk som ljuger för att de inte verkar tycka att deras egna liv räcker till. Vad driver mytomaner? Önskar dom också att livet ska vara som på bio?