Om man nu skulle acceptera den befängda, faktiskt farliga men ytterst romantiska, tanken att det bara finns en person som det står skrivet i stjärnorna att jag hör ihop med, varför skulle hon bo i just den här stan? Väntar ödet på att sammanföra mig med en skönhet från Kamtjatka eller en underbar kvinna på Sumatra?
Skulle vilja resa, inte bara jobba. Det här är ett examensarbete om tjugo veckor, och sitter man bara och stressjobbar i en datasal i väntan på examinationsdagen lär det inte hända mycket roligt. Finns tillräckligt mycket prestationsångest ändå. Och ska det kunna bli någon historia om Emma räcker det inte att rulla tummarna. Hon lär ju inte bara knacka på dörren. Kan man komma iväg på något sätt? Kanske börja leta i Verona, där Romeo och Julia drabbades av kärleken? Och förstås i Venedig, som ett slags sinnebild av staden man åker till på romantiska resor (och dessutom Giacomo Casanovas hemstad, en liderlig charmör med smak för kvinnor kan inte vara helt ointressant); en labyrint av kanaler och gränder att förlora sig i, en plats där tiden stått stilla.
De städerna kan få utgöra en fond för min kärlekssaga! I den klassiska kärleksfilmen möts man ju gärna på något dramatiskt eller exotiskt ställe. Eller så hamnar jag helt enkelt bredvid henne på flyget ner.