Skymtade en tjej jag tror jag känner igen sen en dag i somras. Hade då tagit t-banan in mot Centralen. Gjorde som vanligt – steg på i samma vagn som den snyggaste tjejen på perrongen (vet att jag inte är ensam om att göra så). Blont hår och precis sån hud som jag fastnar för, och en fin blåblommig sommarklänning. Stiger inte av vid Gamla stan som det var tänkt, kan lika gärna byta vid Centralen, fast eftersom vädret är vackert och jag inte har något särskilt för mig åker jag med ända till Fridhemsplan. Väntar otåligt på att hon ska stiga av, att kanske få anledning att tilltala henne, men känner att det vore löjligt att följa med till nån slutstation ute i skogen. Väl avstigen slår det mig att jag helt enkelt kunde sagt henne hur söt hon var innan jag steg av. En tunnelbaneflört som kvävdes i sin linda alltså.