calleochemma* blogg

Jag var tillbaka på Kungsgrillen idag. Det var alldeles för länge sen. Det är lite som en ungdomskärlek, jag blir glad av Kungsgrillen. Fiskrullen var god. För en tid sedan blev jag ombedd av duktiga Byggstudio att bidra med en text om min favoritmugg till en bok de gjorde för Iittala:

Problemet var att jag inte drack kaffe på den tiden. Annars var allt som det skulle, som jag gillade det. Det var samma »hola!« till lunch och middag, samma sköna ton och för det mesta valde jag stans godaste fish n’ chips. Det var som att vi var kompisar, med skillnaden att Roger och Mogge (som är bröder, ibland jobbar mamma och övriga släktingar också) stod på andra sidan disken, och fast de sa »special price for you, my friend« betalade jag exakt lika mycket som alla andra lunchgäster. Den här grillen hade »det«; det var ett stammishak och jag var ny i stan. Maten, folket, mammas hembakta kaka, fotbollshalsdukarna, brottarbilderna, neonskylten, allt var rätt.

Sen var det det där med kaffet, det var där det brast. I krokar bakom bardisken hängde stammismuggarna, kanske var de så många som ett femtiotal. DIF-muggar blandade med »The Boss« och »The Slave«, reklammuggar för schaktmaskiner och fonder, dåliga vitsar med sexuell underton och så vidare. Det var knappast några skönheter, men när erbjudandet om att ta med den egna muggen väl kom blev jag ändå ställd.

Visst, det handlade väl bara om en bedräglig känsla av samhörighet, men såvida man inte har en eremits läggning söker vi alla våra sammanhang. Människan – det sociala djuret, eller hur Aristoteles nu sa det… Lite tillspetsat behövdes alltså bara en mugg för att jag skulle få slå mig ner vid det runda bordet, men vad hade jag för mugg att ta med? Vad skulle hänga på kroken, särskilja sig från sina grannar, plockas ned på begäran för att offentligt och officiellt vara just min mugg? Jag blev nojig direkt. Inte nog med att allt riskerade tappa proportionerna och muggen bli ett individuellt statement, skulle jag inte snudd på göra mig löjlig bara genom att hänga upp den såvida jag inte tvingade mig till att faktiskt börja dricka kaffe också?

Jag möts fortfarande av ett »hola!« men följt av »var har du varit, det var länge sen«. Igenkänd och välkommen men knappast stammis; man byter område, gör inte sina vanliga turer, hamnar på ett nytt fik. Idag har jag en bra kopp att hänga upp, men det är så dags. Hade en kopp på en krok fått mig att rota mig, är det tingens makt över oss? Hade det varit vigselringen mellan mig och Kungsgrillen?

Sen fick vi alla som skrivit för projektet en förfågan om att även skicka in en bild av en favoritmugg. Det blev en vanlig svart kopp utan öra, sån är min humor.

www.awkwardfamilyphotos.com

Roligt. Ett tag samlade jag på bilder av brudpar bland morgontidningarnas kungörelser om bröllop. Man får väl förutsätta att folk i allmänhet är angelägna om att se så fördelaktiga och romantiskt lyckliga ut som bara möjligt är på dessa bilder? Och ändå undrar jag ibland om de alls tittat på bilden när de valt vad som ska skickas till tidningen, till fotolabbet för att printas till tackkort eller blåsas upp i storformat på vardagsrumsväggen.

Min samling innehåller undantagslöst bilder där brud eller brudgum blockar den andre ur bild, skelar, gör ofördelaktiga miner, ser sur ut medan den andre strålar som en sol osv. Favoriterna är ett par som förhoppningsvis var mycket lyckliga men inte visar det. Han är en liten allvarlig man med stressad blick och högt hållna axlar. Han är blond och snaggad, lite fyrkantig i sin kostym. Hon är längre, ler stort och med varenda muskel i ansiktet, koncentrerat och med manisk blick – nu är hon gift minsann, och det är bra, och se ska de åka till Ikea och sen och sen och sen. Delar de alls något i ögonblickt då bilden tas? Det ser ut som att hon kommer att trigga sin makes latenta potential som massmördare. De var nog bara inte så fotogeniska, men ändå ett olyckligt bildval är min gissning.

Frågan är om jag inte skulle passat på att klippa mig den här eftermiddagen. Har en stund över. Men det faller på att min cykel saknar ett hjul. Jag skulle cyklat till S:t Eriksplan.

Framhjulet blev snott häromdagen. Den stod på innergården, låst i sitt cykelställ – en gammal fin Crescent, »Världsmästarcykeln«, orange och bra. Nån driftig typ med en skiftnyckel har befriat alla cyklar i stället från framhjul, såvida det inte var fastlåst med slang i själva stället. Jag vet inte vilka förtjänster man kan göra i den näringen. Får man 25 spänn per däck? Eller är enstaka hjul från gamla hojar värdefulla? För mig är det mest irriterande – nån får 25 spänn, jag måste jaga nytt hjul för en femhundring eller så. (Den aktuella hjulstorleken tillverkas dessutom inte längre. Nån som har ett 27 tums 609-hjul till övers?)

Ibland tänker jag på det här med brott, moral och hur vi rationaliserar kring våra handlingar. Hjulstölden får vi väl klassificera som ett mindre brott, det drabbar mig inte så hårt. Men på ett annat sätt känner jag mig nästan mer kränkt av det än om jag förlorat en ny cykel värd 30.000 kr. Vi accepterar det krassa i att det finns professionella tjyvar, folk som är förslagna och ser hur de kan slå mynt av andras arbete eller konventionalitet. Sån ser världen ut, det går på försäkringen. Det är inte kul och jag vill inte att det ska hända.

Men de där som gör små brott, som gör sådant som »inte drabbar någon fattig«, som tar ett plagg på H&M, som plockar pennor ur kontorsförådet eller dina skor ur stället på Friskis & Svettis – de kommer mig närmre, det blir personligare. I cykelfallet var det väl nån som behövde en liten slant, en pundare eller frilansare i knyckarbranschen. Det känns sorgligt i sig, att våra behov kan driva oss till något slags C-liga inom brottets entreprenörskap. Samtidigt provocerar det mig oerhört att någon obekymrat kan bortse från »mitt« och »ditt«, att många har lätt för att intala sig att det inte var så farligt eller dåligt gjort, nöden har ingen lag. Idealisten i mig vill att vi respekterar varandra, hjälper varandra, solidariserar med varandra och lever i ett samhälle där det sociala kontraktet fungerar.

I julas renoverade jag i min lägenhet. Ett bord fick stå utanför källarförådet några veckor. Vi kan kalla det för en kalkylerad risk. Bordet var inget märkvärdigt i sig, men praktiskt, och det var inget jag ville ge bort samtidigt som jag inte blev överraskad när det sen en dag inte stod kvar. Det kan ha slängts av bostadsrättsföreningen, vi får inte ha saker i gångarna, det kan ha tagits av någon som behövde ett bord. Själv skulle jag ändå aldrig ta något som jag inte visste var mitt, om det så står på en trottoar, i ett cykelställ eller liknande. Grovsoprum och containrar bedömer jag som ok, jag kallar det resursåtervinning. Frågorna är nu: får jag skylla mig själv? ser personen som tog bordet sig som en tjuv? – för mig är det definitionsmässigt så – eller är det snudd på jag som ska skämmas för att jag förlett någon lättlockad att ge sig hän åt det moraliskt tvivelaktiga? Hade inte bordet stått där, som lösningen på ett behov, hade vi haft en tjuv färre i vårt land.

Jag har blivit tillsagd att klippa mig. Faktiskt har det stått på agendan i flera veckor nu, men en gräns är nådd. Det är för tjockt, för långt och har man som jag ett relativt litet huvud blir förhållandet mellan mängden hår och mängden skalle lite skev. Kvar blir bara en näsa, två ögon och en kallufs. Det slutliga tecknet på att det är dags kom för ett par dagar sedan. Jag har polisonger. De är numera långa. Inget fel i det, tvärtom, jag gillar mina polisonger. Det kan vara fint när de börjar bli självlockiga. (Bara inte den ena krullar sig framåt över kinden och den andra bakåt mot örat, sådana morgnar trillskas de.) Men när man promenerar i lätt motvind och känner hur polisongerna börjar lätta från kinderna, då blir man orolig. Den obekväma tanke som nästlar sig in i en hjärna är: fönas de nu upp så jag får tillbringa dagen med två till synes tyngdlagstrotsande pollisar, två fjantiga tofsar som står ut i olika väderstreck?

Fick ett frisörstips när jag fick min åthutning. En trevlig italiensk herrfrisör på Odengatan. 96:ans herrfrisör, med Pipo och Lorenzo. Kanske det, det låter som ett ställe jag gillar.

Slår mig att jag borde gå hem nu. Jag är hungrig. Jag har dessutom varit en frånvarande undulatvakt. Einar bor hos mig den här veckan och han har nog roligare när det finns någon att kvittra med. Radions P1 är väl en ok samtalspartner, men delar av dess samtidsbevakning går nog Einar förbi. Han gillar att flyga runt ett varv, klättra på sin bur, dra i en plinga eller två. (När han blir för rastlös tillfredsställer han sina lustar med den gröna plingan under intensivt kvittrande och med smattrande vingslag.)

Dom gick i repris, vackans avsnitt av In Treatment. Men jag ville inte sitta inne hela söndagseftermiddagen.

Så tog dagens avsnitt just slut. Det hann jag faktiskt se. Jag kan besviket kostatera att In Treatment inte ligger uppe på SVT Play. Det handlar säkert om rättighter. Det mesta materialet där är SVTs egna produktioner, inte inköpt. Men jag hinner sällan hem till kl 19, eller är mitt i matlagning eller på språng. Jag älskar konceptet och utförandet, det är klart att det ska vara fem avsnitt per vecka, men jag kan inte följa ett tv-program varje vardag. Varje-dag-tv har varit Baren, Big Brother och Days of Our Lives – det har liksom aldrig varit ett problem förut… (även om jag var lite förtjust i den sistnämnda serien en kort period då Marlena – visst hette hon så? –  var besatt av djävulen).

Först satt den bara bakom mig, med pannan i gruset. Det var en sån där uppgiven ställning som mest liknar när den bakfulle, likblek och med kallsvett, sitter på knä och lutar sitt huvud mot det kalla porslinet. Alla vi vid det lilla torget, runt det lilla fiket blev publik till ett sorgligt litet drama. Den vaggade med kroppen en aning men nacken var bruten. Sen kom den igång, tog några steg, vinglade runt. Antagligen hade den inga inre blödningar eller livshotande skador, det var bara det att den inte kunde äta, dricka, fly eller flyga. Där satt jag och läste min bok, drack min espresso. Jenny tyckte det var obehagligt. Klart att det inte är så lustigt att ha en döende duva att se på på jobbet.

Vi var några stycken där som kunde tycka synd om den. Men ändå sitter man där i kollektiv overksamhet. Det bästa hade ju varit att ta den av daga. Den struttade runt och klamrade fast vid livet. En duva gör knappast processen kort med sig själv genom att släpa sig hundra meter och kasta sig ut från Katarinahissen. Den kom inte ens på att ta sig ut på gatan bland bilarna. Hade det varit på landet eller i den egna trädgården hade man väl tagit en spade och så var det det hela. Men på ett gulligt torg på centrala Söder, inför publik, vill man inte gärna ta ansvar för något blodigt hantverk med en trädgårdsstol som redskap. Den drog sig runt i gruset en stund, försvan in bland buskarna, sen gick jag.

Lite törstig.

Igår gratulerade jag Pontus till bra garderobsstädning på Konstfacks examensutställning. Hela projektet är fint och jag blir glad av det!

Kom sent. Såg inga livvakter. Inte heller några som ville prygla en konstnär. Såg inte Anna Odells film, så jag vet fortfarande inte något om hennes verk. Men det är intressant. När året ska summeras i tv och tidningar kommer ett konstprojekt ta plats. Kanske får hon betala de pengar samhället anser hon belastat våra gemensamma resurser med, kanske har hon sagt något viktigt om vårt samhälle eller psykiatrivården.

Att konstnärer inte står över lagen har vi lätt att enas om. De är lika mycket samhällsmedborgare som alla andra, och får vackert ta personligt och moraliskt ansvar för sitt handlande. Det är lätt att tro att unga konststuderande i högre grad än oss andra är självcentrerade, omdömeslösa och inte ser att de tar sig friheter på andras bekostnad. Det är nog ett mer spritt fenomen än så, men för all del, ingen rök utan eld. Jag tror ändå på Anna Odells goda uppsåt. Vi kan bli upprörda över att hon upptog vårdplats för någon mer behövande, men vore det inte sundare att önska att alla de som behöver vård akut kan få det? Har man någon insyn i psykvården eller polisens arbete vet man det finns fler kvällar då resurserna inte räckt till.

Blev presenterad för en Emma. Sedan boken kom ut har det utvecklats något slags tics hos mig. Så fort det dyker upp en Emma har alla i min omgivning väldigt roligt åt att »det kan va hon!«. Den aktuella Emma-personen vet förstås vanligen inget om detta eller ens bokens existens. Jag blir ju så nervös av att vara påpassad så numera blir jag default-stressad av alla som heter Emma. Den här gången talade jag om min farmors ormbunke. Den är äldre än jag och skulle den somna in av ålder blir jag sorgsen. Den är ett band till henne, släktmatriarken, och en hel barndom av julmiddaggar och sommarlov. Ormbunken får lite vatten ibland, men mitt stora dåliga samvete är att den knappt har nån jord att stå i. Jag har haft den i femton år och den har vant sig vid det lilla. Nu vet jag inte om jag vågar ge den en ny kruka, skulle den dö av chocken?