Igår gratulerade jag Pontus till bra garderobsstädning på Konstfacks examensutställning. Hela projektet är fint och jag blir glad av det!
Kom sent. Såg inga livvakter. Inte heller några som ville prygla en konstnär. Såg inte Anna Odells film, så jag vet fortfarande inte något om hennes verk. Men det är intressant. När året ska summeras i tv och tidningar kommer ett konstprojekt ta plats. Kanske får hon betala de pengar samhället anser hon belastat våra gemensamma resurser med, kanske har hon sagt något viktigt om vårt samhälle eller psykiatrivården.
Att konstnärer inte står över lagen har vi lätt att enas om. De är lika mycket samhällsmedborgare som alla andra, och får vackert ta personligt och moraliskt ansvar för sitt handlande. Det är lätt att tro att unga konststuderande i högre grad än oss andra är självcentrerade, omdömeslösa och inte ser att de tar sig friheter på andras bekostnad. Det är nog ett mer spritt fenomen än så, men för all del, ingen rök utan eld. Jag tror ändå på Anna Odells goda uppsåt. Vi kan bli upprörda över att hon upptog vårdplats för någon mer behövande, men vore det inte sundare att önska att alla de som behöver vård akut kan få det? Har man någon insyn i psykvården eller polisens arbete vet man det finns fler kvällar då resurserna inte räckt till.
Blev presenterad för en Emma. Sedan boken kom ut har det utvecklats något slags tics hos mig. Så fort det dyker upp en Emma har alla i min omgivning väldigt roligt åt att »det kan va hon!«. Den aktuella Emma-personen vet förstås vanligen inget om detta eller ens bokens existens. Jag blir ju så nervös av att vara påpassad så numera blir jag default-stressad av alla som heter Emma. Den här gången talade jag om min farmors ormbunke. Den är äldre än jag och skulle den somna in av ålder blir jag sorgsen. Den är ett band till henne, släktmatriarken, och en hel barndom av julmiddaggar och sommarlov. Ormbunken får lite vatten ibland, men mitt stora dåliga samvete är att den knappt har nån jord att stå i. Jag har haft den i femton år och den har vant sig vid det lilla. Nu vet jag inte om jag vågar ge den en ny kruka, skulle den dö av chocken?
