Frågan är om jag inte skulle passat på att klippa mig den här eftermiddagen. Har en stund över. Men det faller på att min cykel saknar ett hjul. Jag skulle cyklat till S:t Eriksplan.
Framhjulet blev snott häromdagen. Den stod på innergården, låst i sitt cykelställ – en gammal fin Crescent, »Världsmästarcykeln«, orange och bra. Nån driftig typ med en skiftnyckel har befriat alla cyklar i stället från framhjul, såvida det inte var fastlåst med slang i själva stället. Jag vet inte vilka förtjänster man kan göra i den näringen. Får man 25 spänn per däck? Eller är enstaka hjul från gamla hojar värdefulla? För mig är det mest irriterande – nån får 25 spänn, jag måste jaga nytt hjul för en femhundring eller så. (Den aktuella hjulstorleken tillverkas dessutom inte längre. Nån som har ett 27 tums 609-hjul till övers?)
Ibland tänker jag på det här med brott, moral och hur vi rationaliserar kring våra handlingar. Hjulstölden får vi väl klassificera som ett mindre brott, det drabbar mig inte så hårt. Men på ett annat sätt känner jag mig nästan mer kränkt av det än om jag förlorat en ny cykel värd 30.000 kr. Vi accepterar det krassa i att det finns professionella tjyvar, folk som är förslagna och ser hur de kan slå mynt av andras arbete eller konventionalitet. Sån ser världen ut, det går på försäkringen. Det är inte kul och jag vill inte att det ska hända.
Men de där som gör små brott, som gör sådant som »inte drabbar någon fattig«, som tar ett plagg på H&M, som plockar pennor ur kontorsförådet eller dina skor ur stället på Friskis & Svettis – de kommer mig närmre, det blir personligare. I cykelfallet var det väl nån som behövde en liten slant, en pundare eller frilansare i knyckarbranschen. Det känns sorgligt i sig, att våra behov kan driva oss till något slags C-liga inom brottets entreprenörskap. Samtidigt provocerar det mig oerhört att någon obekymrat kan bortse från »mitt« och »ditt«, att många har lätt för att intala sig att det inte var så farligt eller dåligt gjort, nöden har ingen lag. Idealisten i mig vill att vi respekterar varandra, hjälper varandra, solidariserar med varandra och lever i ett samhälle där det sociala kontraktet fungerar.
I julas renoverade jag i min lägenhet. Ett bord fick stå utanför källarförådet några veckor. Vi kan kalla det för en kalkylerad risk. Bordet var inget märkvärdigt i sig, men praktiskt, och det var inget jag ville ge bort samtidigt som jag inte blev överraskad när det sen en dag inte stod kvar. Det kan ha slängts av bostadsrättsföreningen, vi får inte ha saker i gångarna, det kan ha tagits av någon som behövde ett bord. Själv skulle jag ändå aldrig ta något som jag inte visste var mitt, om det så står på en trottoar, i ett cykelställ eller liknande. Grovsoprum och containrar bedömer jag som ok, jag kallar det resursåtervinning. Frågorna är nu: får jag skylla mig själv? ser personen som tog bordet sig som en tjuv? – för mig är det definitionsmässigt så – eller är det snudd på jag som ska skämmas för att jag förlett någon lättlockad att ge sig hän åt det moraliskt tvivelaktiga? Hade inte bordet stått där, som lösningen på ett behov, hade vi haft en tjuv färre i vårt land.