Jag har blivit tillsagd att klippa mig. Faktiskt har det stått på agendan i flera veckor nu, men en gräns är nådd. Det är för tjockt, för långt och har man som jag ett relativt litet huvud blir förhållandet mellan mängden hår och mängden skalle lite skev. Kvar blir bara en näsa, två ögon och en kallufs. Det slutliga tecknet på att det är dags kom för ett par dagar sedan. Jag har polisonger. De är numera långa. Inget fel i det, tvärtom, jag gillar mina polisonger. Det kan vara fint när de börjar bli självlockiga. (Bara inte den ena krullar sig framåt över kinden och den andra bakåt mot örat, sådana morgnar trillskas de.) Men när man promenerar i lätt motvind och känner hur polisongerna börjar lätta från kinderna, då blir man orolig. Den obekväma tanke som nästlar sig in i en hjärna är: fönas de nu upp så jag får tillbringa dagen med två till synes tyngdlagstrotsande pollisar, två fjantiga tofsar som står ut i olika väderstreck?
Fick ett frisörstips när jag fick min åthutning. En trevlig italiensk herrfrisör på Odengatan. 96:ans herrfrisör, med Pipo och Lorenzo. Kanske det, det låter som ett ställe jag gillar.