Jag var tillbaka på Kungsgrillen idag. Det var alldeles för länge sen. Det är lite som en ungdomskärlek, jag blir glad av Kungsgrillen. Fiskrullen var god. För en tid sedan blev jag ombedd av duktiga Byggstudio att bidra med en text om min favoritmugg till en bok de gjorde för Iittala:
Problemet var att jag inte drack kaffe på den tiden. Annars var allt som det skulle, som jag gillade det. Det var samma »hola!« till lunch och middag, samma sköna ton och för det mesta valde jag stans godaste fish n’ chips. Det var som att vi var kompisar, med skillnaden att Roger och Mogge (som är bröder, ibland jobbar mamma och övriga släktingar också) stod på andra sidan disken, och fast de sa »special price for you, my friend« betalade jag exakt lika mycket som alla andra lunchgäster. Den här grillen hade »det«; det var ett stammishak och jag var ny i stan. Maten, folket, mammas hembakta kaka, fotbollshalsdukarna, brottarbilderna, neonskylten, allt var rätt.
Sen var det det där med kaffet, det var där det brast. I krokar bakom bardisken hängde stammismuggarna, kanske var de så många som ett femtiotal. DIF-muggar blandade med »The Boss« och »The Slave«, reklammuggar för schaktmaskiner och fonder, dåliga vitsar med sexuell underton och så vidare. Det var knappast några skönheter, men när erbjudandet om att ta med den egna muggen väl kom blev jag ändå ställd.
Visst, det handlade väl bara om en bedräglig känsla av samhörighet, men såvida man inte har en eremits läggning söker vi alla våra sammanhang. Människan – det sociala djuret, eller hur Aristoteles nu sa det… Lite tillspetsat behövdes alltså bara en mugg för att jag skulle få slå mig ner vid det runda bordet, men vad hade jag för mugg att ta med? Vad skulle hänga på kroken, särskilja sig från sina grannar, plockas ned på begäran för att offentligt och officiellt vara just min mugg? Jag blev nojig direkt. Inte nog med att allt riskerade tappa proportionerna och muggen bli ett individuellt statement, skulle jag inte snudd på göra mig löjlig bara genom att hänga upp den såvida jag inte tvingade mig till att faktiskt börja dricka kaffe också?
Jag möts fortfarande av ett »hola!« men följt av »var har du varit, det var länge sen«. Igenkänd och välkommen men knappast stammis; man byter område, gör inte sina vanliga turer, hamnar på ett nytt fik. Idag har jag en bra kopp att hänga upp, men det är så dags. Hade en kopp på en krok fått mig att rota mig, är det tingens makt över oss? Hade det varit vigselringen mellan mig och Kungsgrillen?
Sen fick vi alla som skrivit för projektet en förfågan om att även skicka in en bild av en favoritmugg. Det blev en vanlig svart kopp utan öra, sån är min humor.