calleochemma* blogg

Göteborg. Dricker kaffe och skriver i skuggan i Victoriapassagen. Kom med tåget till lunch och utomhustemperaturen 29° på displayen i tågkupén. Väntar in Helena som som utlovat bad och middag, innan jag hittar ett tåg vidare till Halland.

Lite stiltje efter midsommarsnappsen. I det sommarstilla Stockholm som äntligen får pusta lite i värmen försöker jag avveckla alla jobb och gå på semester. Snart där, men innan dess har jag just nu en dipp som utmynnade i papperssorterande, några flyttade pärmar och slösurfande. Jobbade vidare på projektet att läsa bloggar – kom på ytterligare två krönikörer jag gillat att kolla upp på nätet. Lena Sundström brukar jag ofta tycka får till det, dessutom var hon världigt trevlig den gång jag träffade henne och hon var en stor vän av Habibis Dom blåa är fejk. Nästa krönikör var Linna Johanson. Hon med gamla Bleck och sedan krönikor i någon av kvällstidningarna, minns inte vilken – gillade att hon ofta skrev om sådant som jag faktiskt inte riktigt tänkt på. Det är det där med ett annat perspektiv som är bra, hellre än öppna dörrar som folk står och sparkar på. Hon la ner krönikeskrivandet, plitar tydligen på en roman, är gravid och bloggar om sina iakttagelser i vardagen.

Och idag har jag slarvat bort just det jag verkligen inte skulle slarva bort och som aldrig kan ersättas.

Nu har jag skannat sidor ur släktens svartkonstbok från 1700-talet. Dags för kaffe och kaka på Mosebacke torg.

Läste just ut Storm över Frankrike, en bok som blev ordentligt uppmärksammad på kultursidorna för ett par år sedan då den kom ut på svenska. Den hade legat i en resväska sedan 1942. Jag vet inte om berättelsen i sig egentligen engagerade mig så mycket – den är välskriven och inte så smickrande om hur folk beter sig i svåra tider, men fast jag tror att dåtida fransk överklass ofta var ena osympatiska typer är skildringen av samhällsklasserna för en läsare av idag lite trött. Riktigt fascinerande är däremot att läsa den som beskrivning av tiden i det ockuperade Frankrike, om sådant som inte får plats i vanliga historieböcker eller biofilmer. Om den kaotiska evakueringen av Paris, då de tyska trupperna ryckte allt närmare och man tvingades inse att de inte gick att hejda, att stan skulle kunna bombas och vanligt folk i all hast gav sig ut på vägarna. Om livet i ett litet lantligt samhälle där de tyska soldaterna är mördare och förtryckare och samtidigt precis som vanligt folk; artiga och med hemlängtan. Om hur folk kan ha tänkt och känt.

Skildringar av krigstiden finns det gott om, också om det ockuperade Frankrike. Mest minns man historier om motståndsrörelsen och sådant. Det här är något annat och intressant. Det är skrivet mitt i händelseförloppet. Vi vet hur kriget kom att utvecklas men romanen betraktar fransmän och tyskar som inte vet något om nästa dag: om deras hus kommer finnas kvar, om anhöriga kommer återvända från fronten eller om man ska skickas mot döden vid Stalingrad eller andra platser.

(Författarinnan Irene Nemirovsky arresterades 1942 av franska poliser och fördes till transitlägret Pithiviers utanför Paris. Dagen därpå deporterades hon till Auschwitz. Hon avrättades i Birkenau den 17 augusti 1942. Hon var född i Ryssland och av judisk härkomst. Hennes båda döttrar gömdes och undkom. Med dem följde ett manuskript som förblev oläst och outgivet till 2004.)

Tyckte på ett liknande sätt det var intressant att se Polanskis överlevardrama Pianisten för ett tag sen. Vår kultur bygger så mycket på bilder att de flesta av oss mest bara ser skorstenar och koncentrationsläger då vi talar om Förintelsen. Att se Warzawas getto återskapat skakade om mig. Där fanns bilder som jag inte hade väntat mig trots att jag tidigare varit väldigt gripen av Lena Einhorns bok Ninas resa som också berättar om gettot. Det får mig att undra varför jag inte sett dem förut? Vi har levt i skuggan av förintelsen i snart 70 år. Under den tiden kanske de svartvita bilderna från Auschwitz var nog påminnelse, men nu när de sista överlevande bland de som led eller tjänstgjorde där snart gått bort kanske vi behöver fler och andra bilder också för att minnas, för att förstå hur det faktiskt gick till, hur något sådant kunde genomdrivas?

Vårt lilla bokförlag Habibi fick somna in igår. Det var dags, vi hann inte med det, men när det väl kom till begravning kom där ändå en klump i halsen. Göteborg grät. Ingenting blir sig likt. Bokförlaget Habibi 2005–2009. Tack Helena, Kristina och Claes, och alla våra vänner och läsare.

(Kameran var inte min, jag tackar Maria Kask för sorgflor och bilder.)

På väg till lunchen blev jag omkörd av en liten dam i permobil. Hon körde fort, och det förstår jag för det spöregnade och vattnet strilade från hennes nästipp. Bak på den eldrivna rullstolen satt logotypen: hon körde en sportig Calypso. Det ska vara kul att bli gammal.

Det är dåligt med bilder på den här bloggen. Det är inte meningen, men jag tror att det är till det bättre. Anledningen är att jag inte bär runt på någon liten digitalkamera och mobilbilder gör mig sällan glad. Jag gillar analoga kameror, de är roliga – de kan vara fantastiskt fina och dyra, men också löjligt billiga på Blocket. Den lilla kamera jag oftast bär runt på är därför en Olympus XA, en liten pärla med mätsökare från runt 1979. Fördelen nu är att bloggen inte riskerar bli en bildkavalkad av här-var-jag-nu och det-här-äter-jag idag. (Strax grillbiff med mukelsås på Dionysos.) Men snart får jag knata iväg med mina rullar till framkallningen.

Idag brann det i grannhuset. Brandmännen högg upp putsen. Bräckjärn och motorsågar. Antar att de ville komma åt någon eventuell glödbrand i fasaden. Gamla hus är ju stoppade med allt möjligt brännbart. Vass och sådant. Nån stackare kommer ikväll hem till en lägenhet med ett hål i väggen. Utöver sot och tråkigheter.

Jag rekommenderade Annika Marklunds blogg tidigare. Jag gör det igen. Jag sa ju att den är viktig. Om inlägget jag hänvisade till var skickligt skrivet och personligt, gör fortsättningen det bara så rasande mycket konkretare.