Läste just ut Storm över Frankrike, en bok som blev ordentligt uppmärksammad på kultursidorna för ett par år sedan då den kom ut på svenska. Den hade legat i en resväska sedan 1942. Jag vet inte om berättelsen i sig egentligen engagerade mig så mycket – den är välskriven och inte så smickrande om hur folk beter sig i svåra tider, men fast jag tror att dåtida fransk överklass ofta var ena osympatiska typer är skildringen av samhällsklasserna för en läsare av idag lite trött. Riktigt fascinerande är däremot att läsa den som beskrivning av tiden i det ockuperade Frankrike, om sådant som inte får plats i vanliga historieböcker eller biofilmer. Om den kaotiska evakueringen av Paris, då de tyska trupperna ryckte allt närmare och man tvingades inse att de inte gick att hejda, att stan skulle kunna bombas och vanligt folk i all hast gav sig ut på vägarna. Om livet i ett litet lantligt samhälle där de tyska soldaterna är mördare och förtryckare och samtidigt precis som vanligt folk; artiga och med hemlängtan. Om hur folk kan ha tänkt och känt.
Skildringar av krigstiden finns det gott om, också om det ockuperade Frankrike. Mest minns man historier om motståndsrörelsen och sådant. Det här är något annat och intressant. Det är skrivet mitt i händelseförloppet. Vi vet hur kriget kom att utvecklas men romanen betraktar fransmän och tyskar som inte vet något om nästa dag: om deras hus kommer finnas kvar, om anhöriga kommer återvända från fronten eller om man ska skickas mot döden vid Stalingrad eller andra platser.
(Författarinnan Irene Nemirovsky arresterades 1942 av franska poliser och fördes till transitlägret Pithiviers utanför Paris. Dagen därpå deporterades hon till Auschwitz. Hon avrättades i Birkenau den 17 augusti 1942. Hon var född i Ryssland och av judisk härkomst. Hennes båda döttrar gömdes och undkom. Med dem följde ett manuskript som förblev oläst och outgivet till 2004.)
Tyckte på ett liknande sätt det var intressant att se Polanskis överlevardrama Pianisten för ett tag sen. Vår kultur bygger så mycket på bilder att de flesta av oss mest bara ser skorstenar och koncentrationsläger då vi talar om Förintelsen. Att se Warzawas getto återskapat skakade om mig. Där fanns bilder som jag inte hade väntat mig trots att jag tidigare varit väldigt gripen av Lena Einhorns bok Ninas resa som också berättar om gettot. Det får mig att undra varför jag inte sett dem förut? Vi har levt i skuggan av förintelsen i snart 70 år. Under den tiden kanske de svartvita bilderna från Auschwitz var nog påminnelse, men nu när de sista överlevande bland de som led eller tjänstgjorde där snart gått bort kanske vi behöver fler och andra bilder också för att minnas, för att förstå hur det faktiskt gick till, hur något sådant kunde genomdrivas?