Jag är grundaren av LRF. Långasands reaktionära front. Vårt mål är att återställa mitt barndoms sommaridyll till ca anno 1980. Mina båda kusiner från Göteborg är årligen återkommande gäster på orten och frontens resterande medlemmar. Min familj i övrigt ler överseende och eftergivet åt mina upprörda utfall mot nya djärva initiativ på byggden. (Kanske inser min far som firat sina somrar här sedan 1940 då landskapet var öppet, kossorna betade på strandängarna och gamle gubben Fiskar-Erik var ung och rask att saken är förlorad.)
1980 drogs kommunalt vatten in. Jag gillar toan och duschen. Men egentligen borde jag sträva även efter torrdassets återinförande. Att få stiga ut i den beckmörka augustinatten, treva sig fram till den blå dörren och tända sitt sterinljus bland myggorna därinne. Helt avgjort är vi mot asfalterandet av Långasandsvägen (som lett till att boende i inlandet, som jag visst unnar ljuva havsbad, kör ner sina bilar direkt på stranden och fäller upp sina solstolar – en tid var det så förfärande att tyska husbilar hade platsen markerad på en speciell karta…), kioskens nedläggning, de igenväxande strandhedarna och mycket, mycket annat.
Kanske borden tv:n vara svartvit igen? Onedinlinjen, Hemliga armen, och de där somrarna de körde gamla westerns och 30-talsskräckisar sent om kvällarna…
De senaste åren har vi ställts inför ett moraliskt dilemma. Skottaredsrevet, bara fem kilometer ut från stranden. Ska Falkenbergs kommun som strävar efter att ligga i framkant vad gäller vindkraft få bygga 70 st vindkraftverk, 170 m höga? Det är inte som 1980, med öppet hav och nånstans därute kanske Anholt. Här får nog LRF föregå med gott exempel och vara villiga att rucka på sina principer. Föreningen Rädda Hallandskusten är inte lika fogliga och verkar nu ha lyckats påtala revets betydelse för de lekande torskarna. Och även om jag är för vindkraft, måste vi ju också vara för torskarna! Tiden får utvisa om framtida kvällspromenader kommer få bevittna sakta snurrande väderkvarnar vid horisonten i mild kvällsbris.
Hittills har LRF varit mer reaktionära än militanta. Faktiskt har vi inte lyft ett finger. Oräknat alla de förbud som vi utfärdar angående ombyggnationer av den lilla stugan. Förändringar ska godkännas, även om föräldrarna trumfade igenom det impopulära beslutet att lägga in ny golvmatta (helt utan charm och patina). De pekade på nån liten kant som släppt och undrade om jag ville att mina »gamla föräldrar ska snubbla och bryta benen«? Nu är det dock dags för aktion:
Den lilla halländska orten Slöinges stolthet, Sia Glass, har till slut bytt ut pappret på glasstrutarnas glasstrut. Sia-Trollisen är besudlad med nån nymodig påse med disneyeska, stereotypa, troll på. Ge mig min barndoms glass! Det guldiga pappret med troll som troll ska se ut har hållit sedan det tidiga 1970-talet och jag vill inte ha något annat. Jag får skriva till VD:n.
(Det finns ingen bättre!)