Femhundra grafiska formgivare i en sal på Moderna museet och panelen talar om hur många duktiga grafiska formgivare det finns i Sverige. Lite rart. Å andra sidan handlade resten av samtalet om varför dessa duktiga art directors inte gör så jäkla spännande tidningsform.
På jättefint initiativ av Hjärta Smärta hade doldis-AD-ikonen Ruth Ansell, med meriter sedan femti år tillbaka och klassiska tidningar som Harper’s Bazaar och Vanity Fair visat hur tidningar kunde göras för de församlade. Ibland lite förvirrande men roligt med nån som konsekvent talar om storheter inom foto med förnamn: Rich, Irving, Diane osv. Kanske har svenska tidningsmakare inte alltid tillgång till fotografer av den digniteten, men det skulle vara in vitamininjektion med fler fotografer som sätter personligt avtryck, som tolkar och arbetar även idébaserat, kanske sneglar åt illustratörens process. Sådana får vi aldrig om inte redaktörer och art directors skapar ett klimat där det uppmuntras. Mycket i det lite ospännande ligger i förhållningssättet till bild menar jag. Vi är för duktiga, allt ska se prydligt ut. Tidningsform är trots allt design med rätt snabb konsumtionstid – de behöver inte sätta avtryck för evigheten – och det borde egentligen vara en tillåtande miljö. Lite mer playground, för att låna en av Ruths formuleringar.