Läste härom dagen en rapport från reklambranschens prisutdelning 100-wattaren med 800 generade byrårävar i publiken. ”På scenen fick 80% medelålders män i kostym ta emot priser. Däremellan fick man titta på tjejer som strippade.[---] Jag vet inte vem som kom på idén att min mat skulle ackompanjeras av kvinnliga tuttar, magar och rumpor. Inte en gång, utan tre. Jag vet inte vem som tycker att det är kul att folk lite generat måste fästa blicken på vad som helst utom scenen, och försöka dra något halvtaskigt skämt för att lätta upp den besvärade stämningen. Men ganska många personer måste ändå ha godkänt katastrofen innan den inträffade.”
Åhh min nyfikenhet gick igång på högvarv! Hela strippgrejen måste ha varit galet genant, tala om ruben östlundskt ofrivilligsituation – jag ser alla sitta och vrida sig i stolarna. De där pinsamma ögonblicken är så härligt laddade, önskar man kunde samla dem och ställa ut på galleri! Tänkte att det vore det en liten spännande psykologisk studie om arrangerande Sveriges Annonsörers Anders Eriksson eller Björn Rietz inte behövde hålla en officiell linje, utan fick berätta ur hjärtat hur de själva kände när tuttarna steg upp på scenen.
Och se, sen skrev Björn Reitz just ett sådant svar!