Stod där i en busskur i kylan utanför Uppsala centralstation och väntade på en buss som aldrig ville komma istället för att sitta på ett varmt tåg. Klockan är tio på söndagskvällen och vi är ett tjugotal gestalter i regnet och mörkert. Knorrande röster gör sig hörda, om SJ, om nonchalans, om lite allt möjligt. Då hör jag att gestalten framför mig är Sven Wollter. Den rösten tar man inte fel på.