Jag har försökt börja läsa bloggar ett slag nu. Det har gått sådär. I princip älskar jag bloggformatet – att så många vill och kan formulera sig om sina liv och tankar. Förr när jag sa att jag jobbade en del med böcker och bokförlag hade var och varannan ett manus i en byrålåda (särskilt frisörerna), nu finns bloggarna. Tyvärr hittar jag sällan de välskrivna och intressanta, jag hinner väl inte leta. (Twitter – samma sak – jag är positiv men har ännu inte läst en intressant rad.) Några återkommer jag till ändå.
Man kan gärna beundra Annika Marklund, krönikör och bloggare för Aftonbladets Sofis Mode en smula. För något år sedan läste jag en av hennes tidiga krönikor i Metro. Jag ger sällan nya krönikörer en ärlig chans, verkar vara få förunnat att få till sina texter vecka efter vecka, men den gången satt jag på ett fik och hittade bara gårdagens tidningar. Gårdagens nyheter är inte så spännande, så det blev Annikas krönika istället. Hon är ung, och kan skriva. Och drivs av en jäkla massa engagemang.
(Där på fiket blev det märkligt eftersom ett gäng vid bordet bredvid pratade om journalitsik och en av dem såg ut som tjejen på bildbylinen. Dessutom sneglade de en smula mot mig. Vet inte om jag kan ha lyckats se snygg och trevlig ut eller hade smetat ut hela mackan över fejset, men jag fick istället för mig att jag blev iakttagen av en nyfiken skribent. Lite som när musiker hör sin låt på radion eller motsvarande första gången. Blev tvungen att hålla upp bilden och fråga, du råkar inte vara hon? Det var hon inte. Samma kväll på Indigo dök det upp en till doppelganger. En tjej i sällskapet påstod sig dock ha träffat Annika i Norrköping och intygade att det här var någon annan.)
Bäst med Annikas blogg är att hon vill saker och använder den för sådant som är viktigt. Det kan inte sägas om alla bloggar. Tydligen har hon fått överta Linda Skugges roll som den person Sveriges unga, osäkra och sårbara tjejer vänder sig till. Det här är en blogg som avgjort betyder mycket för många, den är ofta insiktsfull och rörande. Jag önskar mig fler sådana bloggare, i alla möjliga ämnen. Dagens text var nog dessutom ovanligt innerlig, om det motstridiga i den revansch så många söker och behöver. Och hur vidrigt många har det. Att försonas med sin uppväxt är väl vad de flesta håller på med, på sina egna sätt. Jag har gott hopp om Annika Marklund, hon är utmärkt redan.
(Å andra sidan är det ständigt revanschisterna som berättar sin historia. De hittar sitt språk och sitt forum. Jag skulle gärna läsa något riktigt förbannat bra och insiktsfullt om alla supermänskliga och rörande ungdomarna som försökte paddla i mittfåran, som drogs med, som tvivlade, som också ville vara lyckliga. Som kände sig osynliga eller bidrog till den allmänna djävlighten. Mobbare och medlöpare. Jag kan förstå och rationalisera i efterhand, men har någon formulerat något riktigt bra? Med egen röst, nere på skolgården-nivå – inte en »De välvilliga« eller »Flugornas Herre« om den mänskliga naturen.)
