calleochemma* blogg

Efter föregående inlägg måste jag passa på att vädra min förtjusning för mortified-konceptet. Share the shame! Vi leker här på kontoret med tanken på plocka upp stafettpinnen här i Stockholm och arrangera en lustfylld djupdykning i halvt förträngda skamkänslor.

Läste härom dagen en rapport från reklambranschens prisutdelning 100-wattaren med 800 generade byrårävar i publiken. ”På scenen fick 80% medelålders män i kostym ta emot priser. Däremellan fick man titta på tjejer som strippade.[---] Jag vet inte vem som kom på idén att min mat skulle ackompanjeras av kvinnliga tuttar, magar och rumpor. Inte en gång, utan tre. Jag vet inte vem som tycker att det är kul att folk lite generat måste fästa blicken på vad som helst utom scenen, och försöka dra något halvtaskigt skämt för att lätta upp den besvärade stämningen. Men ganska många personer måste ändå ha godkänt katastrofen innan den inträffade.”

Åhh min nyfikenhet gick igång på högvarv! Hela strippgrejen måste ha varit galet genant, tala om ruben östlundskt ofrivilligsituation – jag ser alla sitta och vrida sig i stolarna. De där pinsamma ögonblicken är så härligt laddade, önskar man kunde samla dem och ställa ut på galleri! Tänkte att det vore det en liten spännande psykologisk studie om arrangerande Sveriges Annonsörers Anders Eriksson eller Björn Rietz inte behövde hålla en officiell linje, utan fick berätta ur hjärtat hur de själva kände när tuttarna steg upp på scenen.

Och se, sen skrev Björn Reitz just ett sådant svar!

Talade med en alv utanför Östermalms tunnelbanestation.

Bonnsnuva. Snor. Snor. Passar på att läsa Zafons Ängelns lek. Har velat hinna med den sen i somras; kanske inte lika strålande blandning av Dickens och Hollywood som Vindens skugga, men visst fastnar jag!

Bara snälla mammor som hör sin sons gnäll om vinterkylan inhandlar det fluffigaste duntäcke som kan uppbringas. Bästa presenten.

Firade födelsedag med att ha konstituerande möte för Skorpionklubben!

En grupp för Skorpioner, endast för oss födda mellan 24/10-22/11. Oavsett om vi tror på vad som sägs om oss eller ej. Man påstår att vi djupa och karismatiska, hemlighetsfulla men empatiska, stingsliga och långsinta, rent av hämndlystna. Känsliga gränsande till det destruktiva. Och översexuella ska vi visst vara också.

Du hittar oss på Facebook.

Låt Skorpionklubben bli en folkrörelse! En tolftedel av oss borde gå med, sisådär en miljon svenskar kan man tycka. Sprid budskapet, då blir vi glada. (Eftersom vi sägs vara lättstötta vore det ju tråkigt om vi annars tog illa upp.)

Borde idag skrivit en copyext inför ett kundmöte på måndag. Föredrog att sitta på Babylon och titta ut på vädret – vet inte hur de ska hålla värmen i sin glasbur hela vintern men hittills öser infravärmen på fullgott för en frusen person som jag – och prata strunt med min vän Anna.

Det här med värmen är annars mitt stora bekymmer nu för tiden. Jag gillar inte vintern, men brukar säga ett jag hatar hösten. Det enda bra med den är att jag är beredd när vintern verkligen har kommit. Jag har tröjor i fyra fem lager, extraelement och raggsockor, och skakar tvivlande på huvudet när mina lokalkompisar stiger in och ojar sig över att det är så varmt på kontoret. Det är min tillflykt, min dröm om en söderhavsö.

Det sägs ha varit halv helgdag för knegare idag, inför Allhelgona. Som frilansare glömmer man lätt av sånt tills man försöker ringa en kund eller fixa ett ärende. Den här gången ordnade dock Sofi Fahrman så att jag tog hel helgdag och hade huvudvärk. Jag var nyfiket nervös redan innan jag gick dit; jag är ju en bekväm typ som får i sig ett par glas vin men knappast en shotsbricka. Och Stureplan är inte mitt vardagliga vattenhål. Gårdagskvällen var en utflykt till Sturecompagniet och celebritetsreservatet V med middag kl 22, anledningen var bokreleasen för Elsas Mode, och eftersom jag haft förhandsinsikt i hur romanfiguren Elsa partajar anade jag att det inte skulle räcka att lojt bara hänga i baren en stund. Men jag brukar ju trivas när man får mingla på knasiga ställen så det ordnade sig utmärkt. Dom rika farbröderna var där, de tuttiga kuttersmyckena, de kända ansiktena och vi storögda rookisar från bokbranschen likaså. Jag är ganska säker på att Sofi hade jäkligt kul när hon sydde ihop upplägget; tack så mycket för hela kvällen, den gick absolut utanpå vardagen!

(Bilden ovan hämtad från Sofis blogg. tror bestämt det är Martin Dahlins skalle nere till höger.)

Nån hade bajsat på trappsteget till kontorsdörren. Var det en hund får det lov att ha varit en stor hund. Kanske en hund som varit ute sent på lördagskvällen innan.

Femhundra grafiska formgivare i en sal på Moderna museet och panelen talar om hur många duktiga grafiska formgivare det finns i Sverige. Lite rart. Å andra sidan handlade resten av samtalet om varför dessa duktiga art directors inte gör så jäkla spännande tidningsform.

På jättefint initiativ av Hjärta Smärta hade doldis-AD-ikonen Ruth Ansell, med meriter sedan femti år tillbaka och klassiska tidningar som Harper’s Bazaar och Vanity Fair visat hur tidningar kunde göras för de församlade. Ibland lite förvirrande men roligt med nån som konsekvent talar om storheter inom foto med förnamn: Rich, Irving, Diane osv. Kanske har svenska tidningsmakare inte alltid tillgång till fotografer av den digniteten, men det skulle vara in vitamininjektion med fler fotografer som sätter personligt avtryck, som tolkar och arbetar även idébaserat, kanske sneglar åt illustratörens process. Sådana får vi aldrig om inte redaktörer och art directors skapar ett klimat där det uppmuntras. Mycket i det lite ospännande ligger i förhållningssättet till bild menar jag. Vi är för duktiga, allt ska se prydligt ut. Tidningsform är trots allt design med rätt snabb konsumtionstid – de behöver inte sätta avtryck för evigheten – och det borde egentligen vara en tillåtande miljö. Lite mer playground, för att låna en av Ruths formuleringar.