calleochemma* blogg

Stadiga ryska farbröder bar alla böcker och pappersprover runt kvarteret. Nu åter på Närkesgatan 6.

Per Englunds bok Life Geos On (jo det ska stå så) om Kapstaden.

Nu peekade ju inte svininfluensan som förväntat, men annars hade det förstås varit perfekt tajmat med att stoppa in 50.000 människor i Svenska Mässans hallar i Göteborg för att trängas på bokmässa. Med tanke på hur mycket detta är krämarnas marknad hade kanske en influensa av bibliskt snitt kunnat provoceras fram.

Om kvällarna är det Stockholmsvecka på stan. Själv hamnade jag denna gång inte på Park Avenys hotellbar som seden lär, men såg ändå min beskärda del av montermingel med vin och snittar, bjudsprit och författare på grönbete.

Nu finns inte längre hotellbaren In Contros kakbuffé om lördagarna i byggnaden. Jag saknar den, men är en av många tacksamma för Leif Mannerströms mat i Fälth & Hässlers vip-lounge. Sillen var god, viltgrytan likaså.

Trängsel. Råkade prata med Fredrik Strage en stund – fick berätta om min natt med Paris Hilton. Hans redogörelse i Fans för händelseförloppet där på 7-Eleven är förstås inte hela sanningen.

Idag var det vi och Sofi Fahrman. Vi satt där runt ett bord och värpte idéer – författarinna, agent, fotograf och formgivare. Bitarna börjar falla på plats, gott humör och trevlig fotograf!

Liiiiiiiiiiiiiiightning Bolt.

Jag är grundaren av LRF. Långasands reaktionära front. Vårt mål är att återställa mitt barndoms sommaridyll till ca anno 1980. Mina båda kusiner från Göteborg är årligen återkommande gäster på orten och frontens resterande medlemmar. Min familj i övrigt ler överseende och eftergivet åt mina upprörda utfall mot nya djärva initiativ på byggden. (Kanske inser min far som firat sina somrar här sedan 1940 då landskapet var öppet, kossorna betade på strandängarna och gamle gubben Fiskar-Erik var ung och rask att saken är förlorad.)

1980 drogs kommunalt vatten in. Jag gillar toan och duschen. Men egentligen borde jag sträva även efter torrdassets återinförande. Att få stiga ut i den beckmörka augustinatten, treva sig fram till den blå dörren och tända sitt sterinljus bland myggorna därinne. Helt avgjort är vi mot asfalterandet av Långasandsvägen (som lett till att boende i inlandet, som jag visst unnar ljuva havsbad, kör ner sina bilar direkt på stranden och fäller upp sina solstolar – en tid var det så förfärande att tyska husbilar hade platsen markerad på en speciell karta…), kioskens nedläggning, de igenväxande strandhedarna och mycket, mycket annat.

Kanske borden tv:n vara svartvit igen? Onedinlinjen, Hemliga armen, och de där somrarna de körde gamla westerns och 30-talsskräckisar sent om kvällarna…

De senaste åren har vi ställts inför ett moraliskt dilemma. Skottaredsrevet, bara fem kilometer ut från stranden. Ska Falkenbergs kommun som strävar efter att ligga i framkant vad gäller vindkraft få bygga 70 st vindkraftverk, 170 m höga? Det är inte som 1980, med öppet hav och nånstans därute kanske Anholt. Här får nog LRF föregå med gott exempel och vara villiga att rucka på sina principer. Föreningen Rädda Hallandskusten är inte lika fogliga och verkar nu ha lyckats påtala revets betydelse för de lekande torskarna. Och även om jag är för vindkraft, måste vi ju också vara för torskarna! Tiden får utvisa om framtida kvällspromenader kommer få bevittna sakta snurrande väderkvarnar vid horisonten i mild kvällsbris.

Hittills har LRF varit mer reaktionära än militanta. Faktiskt har vi inte lyft ett finger. Oräknat alla de förbud som vi utfärdar angående ombyggnationer av den lilla stugan. Förändringar ska godkännas, även om föräldrarna trumfade igenom det impopulära beslutet att lägga in ny golvmatta (helt utan charm och patina). De pekade på nån liten kant som släppt och undrade om jag ville att mina »gamla föräldrar ska snubbla och bryta benen«? Nu är det dock dags för aktion:

Den lilla halländska orten Slöinges stolthet, Sia Glass, har till slut bytt ut pappret på glasstrutarnas glasstrut. Sia-Trollisen är besudlad med nån nymodig påse med disneyeska, stereotypa, troll på. Ge mig min barndoms glass! Det guldiga pappret med troll som troll ska se ut har hållit sedan det tidiga 1970-talet och jag vill inte ha något annat. Jag får skriva till VD:n.

(Det finns ingen bättre!)

Häromkvällen såg jag flamenco på Balletakademien. Startade upp min gamla förtjusning för tv:s So You Think You Can Dance – åter från urskogen fastnar jag vid tv:n. (Det enda tv-program som kan fresta mig att lämna trevligt sällskap en tisdagskväll runt 22…) De är ofta galet skickliga, men framför allt är koreografierna många gånger ungefär det bästa amerikansk showbiz kan bjuda på. Vet ännu inte om den nya säsongen lever upp till de tidigare. I väntan på det kan man fascineras av superballerinan Svetlana Zakharova. (Jo, nån enstaka gång i klippet nedan får hon faktiskt korrigera balansen, om man nu räknar nån millimeter…

watch?v=MeAY_0VZ-6g