calleochemma* - grafisk form och kommunikation

Spontan lägenhetsfest hos Markus. En tisdag mitt i veckan, jo jo. Utsatt för frågor om Emma – föredrar jag brunetter eller blondiner typ? Tror att Emma är blond, men vet inte. Har sedan en tid infört en enda regel för mitt sökande: försök aldrig definiera Emma. Ta aldrig risken att projicera mer förhoppningar på en tjej än vad man ändå gör, utifrån erfarenheter av exflickvänner, drömmar om romantiska klichéer eller dylikt: jag har ändå så mycket hang-ups om vad jag gillar hos kvinnor att jag måste lämna lite utrymme åt den jag faller för att faktiskt få skapa en Emma utifrån sin egen person!

Talade också om fenomenet att uppmuntra någons känslor fast man egentligen inte är attraherad eller någonsin har för avsikt att besvara dem. Bekräftelsekåthet alltså, men när den slår över i att gilla tanken på att vara så åtrådd att man kan krossa någons hjärta; ja kanske inte så medvetet och avsiktligt men ändå. Det är inte så helt lätt att veta när man måste ta ansvar eller ej när man inte är mer än människa… Vackra unga tjejer och hjärtekrossare sätter det ofta i system, och det är säkert härligt att lämpa över ansvaret på uppvaktaren, den aktive, och känna sig tillbedd på sin piedestal. Synd att jag och många andra är så svaga för den typen av, ska vi kalla det, utmaningar; varför faller vi så lätt för ytligt troféjagande och romantisk kärlek med förhinder? Och tyvärr är jag nog inte alltid så nogräknad själv när det vädras en fin komplimang, fastän jag sen får grymt dåligt samvete som ett brev på posten. Inte så vackert tyvärr.

Deja vu-känsla ikväll. Mindes en flicka jag älskat; steg upp ur t-banan ut i vintermörkret och de dämpade ljuden i den snöfyllda staden, och fylldes av minnet av en lyckokänsla som jag önskat vara en hel evighet. Kändes som att vara på väg till henne, en sån vinterkväll när det inte spelar någon roll hur kallt det är eller vad klockan blivit, för att man strax är framme, för att snart stå lutad mot upphängda vinterjackor, och bland drivor av skor i en tambur kyssas i dunklet.

En dryg kilometer tejp upptryckt för att definiera och spärra av platser med.

Fredagsöl på Rival. Träffade en jättesöt tjej och passade på att säga det till henne. Hon hette inte Emma. Blev för blyg för att stå kvar och prata. Gick hem. (Hon rodnade vackert av komplimangen. Hade föredragit att klä av henne.)

Min gamla fina vita TV har dött. Borde köpa ny, men vill inte byta ut den mot någon stor och ful. Kommer nog att behöva den under det här projektet för att hålla verkligheten borta innan jag lägger mig vissa kvällar. Bäst att försöka få behålla en liten stund för sig själv ibland. Skygglappar mot Emma?

Har bestämt att jag av princip inte kan be min bäste väns flickvän Emma spela rollen som min Emma ifall det blir någon italienresa. Som så många andra är jag svag för sådana ögonblick i livet som känns som i en film. När dimman glider in perfekt över ängen, eller himlen står i lågor och dofterna och ljuden nästan blir öververkliga – då överväldigas man av stunden. Att flyga till Italien med sin barndomsväns flickvän vore nästan som att försöka provocera fram ett kärleksdrama à la Pearl Harbor, trots att tanken är befängd: vi skulle mot våra viljor båda falla för varandra och sedan lida skuldfyllda kval tills någon heroiskt tvingas offra sig för att rädda dem han älskar, och två av oss får leva vidare tacksamt sörjande! Det är inget svårt manus att skriva.

Efterlyste idag Emma över högtalarsystemet på Coop Forum.

Frida känner en Emma (som är gynekolog) – snygg och singel.

Träffade Kalle B. i tunnelbanan. Berättade att jag letar efter en tjej som inte finns. »Det är väl det man alltid gör, om man inte redan har någon« blev kommentaren.

Kväll. Värre nu än för några timmar sedan. Rätt sorglig nu. Inte särskilt behövd. Saknar sammanhang. Inte riktigt så låg att man börjar fundera över hur lång tid det skulle ta att bli hittad om man bröt nacken i duschen, men ändå. (Gissar på allt från ett par dagar till ett par tre veckor förresten; mina föräldrar skulle absolut börja undra efter ett par veckor.)

Intressant med folk som ljuger för att de inte verkar tycka att deras egna liv räcker till. Vad driver mytomaner? Önskar dom också att livet ska vara som på bio?

Spelade pingis hos Pontus på kvällen. På väg till tunnelbanan mötte jag en kvinna, 35–40 år och ganska vacker tror jag, åtminstone var hon det då hon log. Hon gick och såg stillsamt lycklig ut vid midnatt en onsdagskväll. Kändes som att hon varit på dejt, att det var nytt och härligt.

I tunnelbanevagnen satt sedan en söt gymnasietjej som länge och leende tittade längs plattformen efter den kille hon haft sällskap med och som just stigit av tåget. Hon log också lyckligt inåt och tycktes leva i den känslan, utan att vilja störas av andra.

Skymtade en tjej jag tror jag känner igen sen en dag i somras. Hade då tagit t-banan in mot Centralen. Gjorde som vanligt – steg på i samma vagn som den snyggaste tjejen på perrongen (vet att jag inte är ensam om att göra så). Blont hår och precis sån hud som jag fastnar för, och en fin blåblommig sommarklänning. Stiger inte av vid Gamla stan som det var tänkt, kan lika gärna byta vid Centralen, fast eftersom vädret är vackert och jag inte har något särskilt för mig åker jag med ända till Fridhemsplan. Väntar otåligt på att hon ska stiga av, att kanske få anledning att tilltala henne, men känner att det vore löjligt att följa med till nån slutstation ute i skogen. Väl avstigen slår det mig att jag helt enkelt kunde sagt henne hur söt hon var innan jag steg av. En tunnelbaneflört som kvävdes i sin linda alltså.

Första handledarsamtalet med min professor. Talade om projektet. Kändes bra, är på rätt spår.