En kärlekshistoria
Till K, A, Y, C och E
O tunga lätthet, djupa ytlighet,
Sjuka tumult av skenbart friska former,
Fjädrar av bly, ljus rök och iskall eld,
Vakande sömn med luft till huvudgärd!
Så smakar kärlek för en undernärd.
/Romeo 1:1
Emma – vem är du?
Jag letar efter en tjej som heter Emma. Du kanske vet vem det är?
Jag hade ingen hemlig kompis när jag var liten. Men så plötsligt, för fem år sedan, dök hon upp. Jag skaffade en F-skattsedel och registrerade ett företag. Vi blev ett par, en kreativ duo, calleochemma*; jag kunde ibland i jobbsammanhang dra till med »Du, jag måste snacka med Emma om det. Jag ringer dej i morgon«, ifall jag var osäker på något eller behövde vinna lite tid. Okej, inte helt ärligt men mest på lek. Och harmlöst, hon är ju faktiskt en superfin tjej! Tycker Calle. Enda kruxet är att hon bara finns i fantasin, ni vet.
Jag är väl en romantiker som haft en smula otur med de viktigare kärleksrelationerna i mitt liv. Jag skulle förstås gärna vilja att det fanns en Emma.
Det konstiga är att jag nu till och med börjat göra en bok om henne, och jag vet inte riktigt vem hon är! Så det måste jag ta reda på. Tydligen saknar jag henne i mitt liv. Hon kanske inte ens heter Emma? Du kanske vet mer än jag.
Stockholm, januari 2005
/Calle Ljungström
Om Emma kan vara vem som helst, hur ska jag då kunna göra min röst hörd och nå ut till vem som helst? Jag måste ställa mig på varje torg jag kommer till och ropa hennes namn! Få fönsterluckor att slås upp, få ljudet att eka bland tomma gränder, få det att lägga sig som en viskning ovanpå bullret i någon maskinverkstad, eller sippra in över en tröskel till ett stängt sovrum. Om inte hon hör mig, kanske nån som vet vem hon är hör mig. Och när jag ropat mig hes måste jag ljudlöst kunna forma orden så att den mest likgiltige förbipasserande vänder sin blick mot mig. Jag måste hitta min röst. Hur ser den ut?
»Font for Love«, av calleochemma*
Dagbok, våren 2005
Min allra första dagboksanteckning.
Blir lite knäpp av att tänka på kärlek hela tiden. Det här projektet kan bli livsfarligt. Inte helt okomplicerat att Emma bara finns i fantasin om man ska jobba med sin fantasi varje dag.
Har varit tjejtokig idag. Lämnade korrektur till G., sen skulle vi luncha och gick till busshållplatsen vid Humle-gården. Blev helt okoncentrerad av toksnygg östermalmsmamma* med barnvagn. (*En sån som knatar ut i sandlådan på lekplatsen med högklackade stövlar, välmatchande kläder och ett i alla publika sammanhang perfekt leende till sin avkomma.) Lämnade sedan Stadsbiblioteket när jag inte kunde koncentrera mig bland alla unga kvinnliga besökare. På Konstfack träffade jag först skolans verkliga Emma fast det är ju inte min Emma, sen sprang jag in i tjejen jag dejtade i höstas och som måste tro att jag är dum i huvudet. Kanske inte bokstavligt, men förvirrat dubbla budskap är jag helt klart skyldig till. Tajmingen var nog inte så bra, men hon är fortfarande väldigt vacker och det kanske kunde blivit något fint. Så kanske är jag ändå dum i huvudet?
Tog en fika. Kom på mig själv med att stirra på en klasskompis besökande vackra kompis bröst upprepade gånger. Tvingade mig att se henne i ögonen innan det blev pinsamt.
Hade ett samtal om bröst idag (med gårdagen i färskt minne). Insåg att jag inte har någon erfarenhet av stora bröst. Antagligen för att jag inte föredrar dem, men ändå.
Mindes min smak för kvinnor som liten. Blev alltid förtjust i de plastigaste och vänaste kvinnorna i amerikanska tv-serier. Typ Pam i Dallas. Eller permanentade blondiner i lavendelblåa klänningar. Och förstås Rowena framför Rebecca i Ivanhoe. Kanske klokare idag trots att jag ibland beskylls för att bara falla för vackra tjejer.
Borde det här projektet handla om att dejta så många Emmor som möjligt på tjugo veckor?
Om man nu skulle acceptera den befängda, faktiskt farliga men ytterst romantiska, tanken att det bara finns en person som det står skrivet i stjärnorna att jag hör ihop med, varför skulle hon bo i just den här stan? Väntar ödet på att sammanföra mig med en skönhet från Kamtjatka eller en underbar kvinna på Sumatra?
Skulle vilja resa, inte bara jobba. Det här är ett examensarbete om tjugo veckor, och sitter man bara och stressjobbar i en datasal i väntan på examinationsdagen lär det inte hända mycket roligt. Finns tillräckligt mycket prestationsångest ändå. Och ska det kunna bli någon historia om Emma räcker det inte att rulla tummarna. Hon lär ju inte bara knacka på dörren. Kan man komma iväg på något sätt? Kanske börja leta i Verona, där Romeo och Julia drabbades av kärleken? Och förstås i Venedig, som ett slags sinnebild av staden man åker till på romantiska resor (och dessutom Giacomo Casanovas hemstad, en liderlig charmör med smak för kvinnor kan inte vara helt ointressant); en labyrint av kanaler och gränder att förlora sig i, en plats där tiden stått stilla.
De städerna kan få utgöra en fond för min kärlekssaga! I den klassiska kärleksfilmen möts man ju gärna på något dramatiskt eller exotiskt ställe. Eller så hamnar jag helt enkelt bredvid henne på flyget ner.
Vem är Emma? Vi skapar oss alla förhoppningar och förväntningar om vad vi ska finna i kärleken, oavsett om det är ödmjuka tankar om trygghet och respekt, eller rena hollywoodfantasier om Brad Pitt eller Hugh Hefners »The Girl Next Door«… Min Emma är nog sprungen ur drömmar, förhoppningar och ett par tre tjejer ur mitt liv – minus skiten och tårarna förstås… Jag verkar ha en tendens att falla för kvinnor som blir förtjusta, men sällan kära, åtminstone inte i mig.
Ser en vacker blondin på Duka. Hon ler. Följer henne med blicken när hon försvinner. Heter säkert Anna eller Carolina, inte Emma. Hoppas jag.
Kollade idag antalet Emma i Sverige, genom SCB. Totalt 61202, varav 41544 har Emma som tilltalsnamn. Sen ville de ha en massa pengar för att söka på statistik om Emmor födda mellan 1970 och -80. Letar efter en nål i en höstack, men sån har väl alltid kärleken varit.
Har kollat på modellagenturer på nätet efter en möjlig Emma att engagera i projektet. Det finns ett gäng! Men inte så många som skulle kunna vara Emma. Hon är ju ingen 17-årig kalv med stora rådjursögon. Trodde först att jag hade henne på Stockholmsgruppen: Emma J., blond och sött urgullig. Skulle kunna vara så där söt men tuff med skinn på näsan, som jag gillar. På nästa bild var hon lika sött urgullig, log närmast identiskt på båda bilderna; men i bikini på tidningen Cafés omslag. Det krockade liksom. Jag behöver inte lägga in någon värdering i det, man gör klokt i att undvika att ha förutfattade meningar om folk man aldrig träffat eller deras val, men jag är rätt säker på att det inte skulle vara något för min Emma. (Å andra sidan frestas jag så här i projektet att strunta i det; tanken på att åka till Italien med en väldigt söt bikinimodell är inte bara oangenäm, om än aningen oseriös.)
Är tyvärr ofta själv i tanken fortfarande samme långsmale kille som var alldeles för blyg för att egentligen ha någon chans på skolans snygga tjejer.
Foto: Christian Coinbergh
Moa E. sms:ar; hej hej vill du gå på dejt med en söt tjej kanske? Hon heter Karin en vän till Elisabet.