calleochemma* - grafisk form och kommunikation

ITALIEN

Fotografier av Carl Hjelte

Tro mig min älskling, det var näktergalen.
/Julia 3:5

Väntade på Emma på Cityterminalen. Borde ju känna igen henne från agenturens bilder tänkte jag, men ställde mig för säkerhets skull vid rulltrappan med min »Emma, vem är du?«-affisch. Calle höll sig i bakgrunden med kameran. Konstigt att för första gången träffa någon man bara talat med på telefon, och sen sätta sig på ett plan tillsammans!

Affischen funkar i varje fall. Folk tittar till. Ett medelålders par på hemväg från en Finlandskryssning stannade upp för att önska lycka till och gav mig en kram.

Emma kom med sin pojkvän.

Rialtobron. Har svårt för Ulf Lundell, men har fått veta att en av hans låtar heter Möt mig på Rialto. Den handlar om en kvinna.

Ingen tycks veta vem Emma är. I Verona tipsade en kille i en modebutik, med bakåtslickat hår, kostym och perfekt ansat skägg, om en Emma som jobbade i affären Duca d’Aosta, bredvid Versace. När vi kom dit var det stängt. Varken mimartisten eller scoutgruppen gav några ledtrådar.

Inte heller i Venedig känner någon henne när jag frågar runt. En farbror sammanfattade på knackig engelska: »You do no make sense. Go away.« Killarna bakom baren på den lilla restaurangen började tala på italienska med varandra. Kunde det kanske vara den där blonda, snygga tjejen? Men nej, tyvärr, dom visste inte.

Den Calle som söker efter Emma i Venedig är besatt. Han söker ständigt. Har slutat tala om honom som mig själv. Tror att han en gång brann, men att elden falnat något: att han söker för att han förlorat sig, för att han inte längre ser andra möjligheter. För att han tror att han måste.

Fast som någon sa: är det inte det vi alla gör?

27/12 2006

Innan jul sålde jag de sista exemplaren av boken på Bruno-gallerians julmarknad. Det var lite vemodigt, men på ett sätt skönt att bli av med dem så att jag kan släppa det här projektet. Sen får boken leva sitt eget liv är tanken. Men i morse fick jag post.

Stockholm 06.12.25
Hej Calle!
Jag fick din bok i julklapp igår. Det var min mamma som gav mig den & jag undrar egentligen varför. Kanske är det för att jag heter Emma.
Men det skulle göra mig besviken om hon kände mig så dåligt att den enda julklappen hon kunde hitta var en det stod mitt namn på. Kanske fick jag den eftersom jag tycker om allt som är vackert & din bok, den är vacker. Jag vet inte men hur som helst fastnade jag i din bok, för sättet du skrev, för omslaget, bilderna, ordvalen och citaten.
Det är konstigt att jag har missat trycket på sedlarna, dina affischer, ja allt.
Jag har nämligen alltid letat efter Calle. Fast jag trodde att han skulle stava sitt namn med K! Nu har jag glömt bort varför jag skriver det här brevet men kanske är det jag som är Emma & du som är Kalle.
/Emma

Hon lämnade en ledtråd och poststämpeln var från Årsta här i Stockholm, så hon är nära.
Kanske är detta som i Askungen? En sko av glas… Är det en utmaning? Ska jag nu börja leta efter en specifik Emma? Efter att ha sökt en idealkvinna som kan vara vem som helst och ingen, som inte låter sig definieras och i bästa fall plötsligt uppenbarar sig oavsett om jag just då vädjar till henne i Hasse Aaros Efterlyst eller handlar potatis och fil, skulle det kunna kännas uppmuntrande och konkret! Det vore helt enkelt välkommen omväxling om allt inte längre möjligen bara handlade om en fiktiv karaktär…
Om inte annat blir man ju nyfiken. Måste jag börja om från början nu? Kommer hon att läsa det här?